Enligt all sannolikhet utgör detta tillika deras toalett för dagen.
Går man utåt Corso'n, skulle man möjligen kunna tro sig vara i hvilken annan af Europas hufvudstäder som helst. Husen äro i allmänhet prydliga och vackra, men af en ganska vanlig stil, med undantag af tio eller tolf palatser, hvilkas makar väl knappast kunna uppletas annorstädes. Kyrkorna stå här också icke så tätt som öfverallt annars: om jag minnes rätt, kan gatan ej skryta med flera än fem, högst sex sådana. Detta är dock jemförelsevis småsaker. Hvad som egentligen gifver Corso'n en mera europeisk, civiliserad, modern karakter än de andra gatorna, är menniskorna, som visa sig der. De likna i allmänhet dem man får se på Paris’, Berlins eller Stockolms gator, mer eller mindre klädda efter fransyskt mod, putsade och fina, med svarta hattar och hvita handskar. De spatsera fram och tillbaka på trottoarerna, betrakta hvarandra eller butikerna. Kort och godt, de se ut som vanligt folk och tala engelska, tyska, fransyska, allt utom italienska. Hvad butikerna beträffar, äro de temligen eleganta, och i fönstren äro uppstaplade fransysk granlåt och andra utländska varor. Det tyckes som funnes der ett spår af industrielt lif, men det är blott ett sken: de der varorna äro betalta med klingande mynt, icke med landets egna produkter[1]. Också är det blott resande och förmögnare personer som komma i åtnjutande af dem. Folket får nöja sig med alstren
- ↑ Roms enda exportation är jord, trasor och antiqviteter.
Puzenlan-jorden hemtas i Rom och föres till aflägsna länder:
den begagnas till ett förträffligt cement. Man exporterar
äfven en mängd trasor, i hvilka man under vintern insveper
ömtåligare träd, vinrankor och oranger. Hvad antiqviteterna
beträffar, finnes det i Rom ett torg, dit bönderna komma på
bestämda dagar för att sälja hvad de funnit i jorden under
yeckans arbete.
Michelet.
