62
af landets egna fabriker, hvilka äro otroligt dåliga. För öfrigt ser man knappast i hela det återstående Rom en enda butik i den mening, som vi äro vana att gifva ordet. I trånga, mörka kyffen säljas några få artiklar, såsom skodon och eländiga klädespersedlar, stengods och simplare glasvaror, enkelt husgeråd och kokkärl. De, som ha verkstäder, sälja uti dem. De flesta slå sig ned på trottoarerna eller vid träbänkar, som de ställa ut på torgen. Men också här är det hufvudsakligen främlingarne och de rikare, som handla något. I fattigare familjer söker man hjelpa sig sjelf och, så vidt möjligt, tillverka allt inomhus. Dervid kan just ej arbetets fördelning komma till sin rätt och yttra sin välgörande inflytelse.
Då man från den moderna Corso’n begifver till det antika Forum och dess omgifningar, passerar man såsom ett slags förberedelse palazzo di Venezia, en värdig representant af medeltiden. Uppbygdt, såsom så många andra bland Roms palatser, af spillror från Colosseum, är dess arkitektyr lika främmande för den klassiska forntidens storartade smak som för den modernare byggnadskonstens prydlighet. Liksom ville det imponera endast genom sin massa, saknar det hvarje spår af dessa kolonner och ornamenter, som i allmänhet äro slösade på Roms palatser. De väldiga massiva murarna ha en dyster gråröd färg. Fönstren äro anbragta med ytterlig sparsamhet och likna, oaktadt sin storlek, skottgluggarne på en fästning. En enda väldig fris pryder taklisten, och öfver den höjer sig den mörka kreneleringen, en hotande krona öfver den österrikiske ambassadörens residens.
Bakom palazzo di Venezia leder en krokig och trång gata till foten af Capitolium, och man ser framför sig det gamla Forum Romanum.
