X.
Monte Pincio.
Romarne älska ej att promenera på det gamla Forum Romanum, lika litet som på någon annan af dessa klassiska platser, der så många ruiner erinra dem om deras fordna storhet och deras nuvarande elände.
De romerska notabiliteterna lemna ruinerna åt det lägre folket och nyfikna främlingar. Bankirerna och ädlingarne promenera på Monte Pincio, der de omgifvas af leende grönska och der utsigten öfver Rom ännu kan bibehålla dem i deras illusioner om den eviga stadens storhet och glans.
Monte Pincio är också icke en af de sju kullarne, som så ofta nämnas i Roms gamla historia. Det har först sednare blifvit bebygdt, och de minnen, som fästa sig dervid, äro af långt sednare dato.
En stor del af berget upptages af en promenadplats, en ganska vacker anläggning, för hvilken dock naturen gjort oändligen mycket mera än konsten.
Luften är der frisk och behaglig att inandas, bullret från gatorna af vagnarne och den larmande folkhopen hinner ej dit upp; solen tyckes der lysa gladare och vänligare än nere i staden; de fuktiga dimmor, som uppstiga från Tibern, skingras ögonblickligen af de friskt spelande vindarne, och, framför allt, man har der en hänryckande utsigt öfver Rom och en del af dess Campagna.
Också, då värmen ej är alltför besvärlig, kan Monte Pincio i förhållande till sin storlek täfla med Champs-Elysées i rikedom på lysande ekipager och eleganta toaletter, och utan tvifvel öfverträffar det den parisiska
