Gruppen utgjordes af fem personer. Tre af dem
voro tydligen romare: en gammal qvinna, som såg
mycket högmodig och mycket bigott ut, en ung man,
med blekt ansigte och en ytterst sjelfkär min, samt en
ung dam, en äkta romersk skönhet, insvept i en hvit
mantilj och med en fin halmhatt beskuggande det ädla
ansigtet. Dessa tre tycktes vara slägtingar, kanske mor
och barn. De bägge andra personerna voro tydligen
främlingar. I följd af den enes lifliga rörelser och sätt
att vara antog jag honom för fransman, hvilket ock
besannade sig. Att den andre var engelsman, derpå
kunde enhvar tryggt aflägga ed, då man såg hans
styfva, tätt åtdragna halsduk, långa och smala ben,
instuckna i svarta pantalonger, och de bakom ett par gröna
glasögon framtittande blågrå ögonen. Alla fem talade
fransyska, och deras olika accent öfvertygade mig om
riktigheten af mina gissningar i afseende på deras
hemland. Ljudet af deras röster trängde tydligt fram till
mig, så att jag, utan att egentligen vilja det, fick höra
hela samtalet.
— Hvilken herrlig januaridag, sade fransmannen, hvars blick ofta med synbar beundran sökte den unga romarinnans.
— Den är verkligen vacker, svarade den gamla damen. Äfven under vintern är Italiens himmel leende och klar.
— Jag vågar till och med tro, inföll engelsmannen, att nordbon helst bör bese södern under den kallare årstiden.
— Är det för att slippa frysa hemma, mylord? frågade fransmannen.
— Nej, vikomt, det är derföre att jemförelsen då helt och hållet utfaller till det sydliga klimatets fördel, och en alltför brännande sol kommer oss icke att sakna hembygdens mildare, om än mindre glänsande sommar.
— Jag delar ej er åsigt, svarade den yngre romarinnan. Om jag någonsin komme att besöka norden,
