verkligen är. I medelpunkten reser sig en väldig obelisk af röd granit, som af Augustus fördes till Rom från Heliopolis, der den för några årtusenden sedan restes af någon egyptisk konung. Kring obeliskens fot hvila fyra lejon, som oupphörligen framspruta en hög stråle af det kristallklaraste vatten. Den ena af de bägge halfcirklarne är planterad med höga cypresser, hvilka bilda en mörkt grönskande ram åt platsen. Den andra halfcirkeln, som bildar uppgången till Monte Pincio, är med ett utomordentligt slöseri prydd af bildstoder och grupper. Kolossala flodgudar och fantastiska hafsvidunder bevaka ständigt spelande fontäner, hemlighetsfulla sfinxer hvila på balustraderna, marmorstatyer, föreställande nymfer och heroer, framskymta mellan grönskan på de sig öfver hvarandra höjande terrasserna.
Om man från Monte Pincio blickar rakt fram öfver torget, ser man bakom de mörka cypresserna ett temligen glest bebygdt fält, der blott enstaka villor sticka fram mellan vingårdarne och lunder af ständigt grönskande träd. Men öfver fältet resa sig de kantiga konturerna af kastellet sankt Angelo, Vatikanen och sankt Peterskyrkans väldiga kupol med sitt i solskenet glimrande guldkors, som aftecknar sig mot himmelens genomskinliga azur. Till venster ligger jättestaden utbredd, de lägre delarne insvepta i dimma, medan kullarna ännu belysas af den sjunkande solen. Till höger bördiga slätter, begränsade af en kedja af kullar. Der slingrar Tibern fram i oupphörliga bugter, och den beryktade Ponte Molle visar sina gråa hvalf, som figurera i minst tiotusen albums.
Men betraktarens blick återvänder alltid gerna till Peterskyrkan. Dess kolossala kupol tyckes, sedd mot denna klarblå himmel och i denna fulla belysning, ega någonting luftigt och lätt, som på en gång tjusar och förvånar nordbon, van att tänka sig dessa egenskaper uteslutande tillhöra den götiska eller byzantinska arkitekturens spetsiga, uppåtsträfvande torn och kantiga,
