70
trapporna, märkte han arbetsfolk, verktyg för murare, högar af lera och sand och stenblock, som gnisslade under sågen. Man höll på med reparationer . . . Kupolen var allt utom solid och började remna på flera ställen. Troligen har den redan störtat tillsamman, då ruinerna af Colosseum ännu stå upprätta, och detta grofva materiella faktum kullstörtar Diderots vackra system.
— Om än kupolen hvarje dag hotade att ramla, sade engelsmannen, som med fullt intresse upptog det ämne, den unga damen endast med ett lätt och spetsigt leende besvarade, så kommer jag dock ej att neka mig det nöjet att se mulåsnan uppe på platformen. Bestämdt måtte hennes ovanliga lefnadssätt ha intryckt en prägel af originalitet på hennes fysionomi . . . hon bör erinra om orientens styliter, som tillbragte hela år, stående på spetsen af en pelare, orörliga och utsatta för den glödande solhettan och nätternas isiga kyla.
Den gamla matronan såg förvånad och missnöjd ut. Hon fann sig troligen skandaliserad af denna förbindelse mellan en åsna och forntidens svärmande helgon. Men de andra skrattade ogement, och den unga romerska skönheten kunde ej hindra sig från ett nytt småleende.
Det värsta var att liknelsen och den gamla damens min föreföllo mig, som blifvit tvungen att åhöra konversationen, till den grad besatta att jag ej kunde hindra mig från att äfven skratta.
Nu vände sig alla åt mitt håll, liksom om de ej förut märkt att platsen var upptagen eller som de trott att jag ej förstode dem. Den unge romaren, med det bleka ansigtet och den sjelfkära minen, tog för första gången till ordet och yttrade några fraser på italienska till sin mor. Följden deraf var att snart nog hela säll- skapet aflägsnade sig, under det jag inom mig harmades öfver att jag just i dag skulle vara i en sinnesstämning, som gjorde mig känslig för det löjliga i hvarje form. Man har sådana dagar. Men jag påminde mig Horatius:
