»Menniskan aktar sig aldrig nog för hvad hon vid hvarje särskilt
tillfälle bör undvika».
Under förmiddagarne är Monte Pincio vanligen uppfyldt af lekande barn med deras väktare. Det är rätt lustigt att se de små springa omkring med sina tunnband, stöta på hvarandra och göra min af att ingå bekantskap, men bestörta tystna, då de upptäcka att de ej begripa hvarandra, att de ej tala samma språk. Då är det sköterskornas eller mödrarnes tur att komma fram och tjena som tolkar. Ibland slå de små sig ihop om någon lek, i hvilken ett större antal deltager, och det är då förvånande med hvilken ensemble lekar utföras, ehuru ingen begriper hvad den andra säger. Den stora sandplanen genljuder då af fransyska, italienska, tyska, engelska, spanska och ryska ord, hvilka låta helt underliga framsagda af barnens späda röster.
Någonting mera underbart skönt än Monte Pincio i månsken kan man svårligen se. Marmorbilderna tyckas då lefvande i det ovissa sväfvande ljuset, och då man ser ned på torget, tyckes den urgamla obelisken stiga upp ur ett omätligt djup och med sin spets förlora sig bland skyarne. Hur månskenet spelar i de fradgande, silfverhvita vattenstrålarne, som oupphörligt uppstiga för att åter nedfalla i bassinen med ett eget fantastiskt ljud! Huru de mörka cypresserna stå der på andra sidan torget, likt en dyster spetsgård af väldiga jättar, hvilka vakta detta förtrollade ställe! Hur balsamiskt doftande luften, huru angenämt svalkande vindfläktarne, hur skönt och tjusande allt — allt!
Ille terrarum mihi præter omnes
Angulus ridet.
(Denna fläck af jorden ler för mig, skönare än alla andra.)
