96
När herrskapet gjort toalett och kommo upp i salongen, där värdfolket väntade, yttrade också Mina Charlotta, i det hon satte sig ned i soffan:
— Mycket nätt, min goda Brite, verkligen mycket nätt.
Detta var i svägerskans mun ett högt loford, och Brite tog också emot det med sitt bästa småleende. Tack vare denna lyckliga början aflöpte också denna första afton tämligen väl. Under supén, som serverades i stora matsalen på nedra botten, mörknade det dock plötsligt så häftigt, att ljusen måste tändas i de stora silfverkandelabrarna, och i ett nu skakades hela huset af en väldig åskknall, beledsagad af en blixt, som skar fram mot det mörka molnet så tydligt, att viggarna lyste blåhvitt.
Brite kastade en skrämd blick på sin man, som om hon bedt honom om hjälp. Hon var rädd för åskan som ett barn, och hon hade önskat att Karl Henrik skulle ursäktat henne och hjälpt henne att få gå upp till sig och vara ensam med sin rädsla. Men majoren gaf i stället sin hustru en skarp blick, hvilken betydde, att han befallde henne stanna. Brite behärskade sig därför, och medan pigorna gingo omkring och stängde alla fönster, tyckte hon sig känna
