98
stora rummet med dess tunga mahognimöbler och de mörknade gamla holländska taflorna, hvilka prydde väggarna i detta Kolsäters praktrum. Af musikens trollmakt fördes nu dessa människor tillsammans, som hade ingenting på jorden någonsin skilt dem åt. Brite satt rak och tyst. Spetsarna, på hvilka hon virkat, hvilade mot den mörka sidenkjolen, som omslöt hennes knä. Och Nils Göran, för hvilken musiken egentligen var ett lidande, sjönk ned i en ensam fåtölj. Där satt han tålmodig och lät maten sjunka, njutande af den tanken, att Mina Charlotta gjorde furore.
Aldrig visade sig heller Mina Charlotta mer till sin fördel, än när hon satt vid pianot. Liten till växten var hon, så liten, att man vid hennes åsyn ibland ofrivilligt kom att tänka på en dockfigur, och ingen kunde se på henne, att hon under ett tioårigt äktenskap födt fyra barn till världen. Hennes händer voro så fina och små, att det tycktes ett underverk, när man hörde det starka anslaget från dessa fina fingrar, hvilka knappast syntes räcka till för att omfatta oktaven. Men dessa händer voro dock kraftiga nog, och det sades om dem, att de utdelat mera än en örfil till lata tjänare och uppstudsiga underhafvande. Kloka och hvassa voro de små gråa ögonen,
