104
tiljen låg öfver hennes små skuldror, därför att hon var varm och fruktade att förkyla sig.
— Ja, min kära Brite, sade hon då. Det är godt att få ärfva. Eller det måtte åtminstone vara det. Ty jag har aldrig erfarit något slikt. Men jag får ändå säga, att den saken måtte ha sina nacksidor. Jag säger bara: Gud ske lof, att det inte är jag, som ska hålla reda på allt hvad här finns. Ty det är ju, som om gamle excellensens ande spökade här än i dag. Det är hans mattor, hans draperier, hans samlingar och hans möbler, ja, Gud hjälpe mig, är det inte hans gamla madeira och portvin och margaux också. En alldeles charmant margaux för resten! Vore det jag, skulle jag aldrig kunna sofva här lugnt, och utan ljus skulle ingen få mig att gå hvarken i trappor eller korridorer.
Ungefär så hade Mina Charlotta uttalat sig, redan första gången hon besökte Kolsäter, och aldrig underlät hon, att vid sina förnyade besök upptaga detta ämne. Saken var den, att hon aldrig kunnat smälta den oväntade lösningen på arffrågan efter gamle excellensen. Att Karl Henrik, som förslösat hvad han ägde och hade och satt i skuld öfver öronen, på detta sätt blifvit i stånd att häfda sin plats som familjens caput, var en orättvisa, hvilken hon hade svårt att förlåta
