106
och intelligent. »En alltför snäll och beskedlig liten varelse», brukade hon också kalla henne inför andra. Men denna gång beslöt Brite att icke gifva tappt, och inom sig förvånad öfver det yttre lugn, hvarmed hon själf talade, svarade hon:
— Du har förr sagt mig: sådana ord mera än en gång, bästa Mina Charlotta. Jag börjar nästan tro, att du menar något med dem.
Mina Charlotta blef så perplex öfver dessa svägerskans ord, att hon icke fann annat svar än att klappa Brite på armen och säga:
— För all del, goda Brite! Det var inte meningen att på något sätt säga något, som kunde vara choquant eller dig desagreabelt.
Men Brite fortsatte lugnt:
— Det gläder mig att höra. Ty menade du allvar med detta, skulle det betyda, att Karl Henrik och jag med orätt kommit i besittning både af Kolsäter och mycket annat.
Under dessa ord hade emellertid Mina Charlotta hunnit att återvinna sin fattning och hennes ögon hade ett fullt naturligt uttryck af dygdig fasa, när hon svarade:
— Hade jag anat, att du så kunnat uppfatta mina ord, skulle jag assurement aldrig ha uttalat dem.
Detta var fulla sanningen. Ty Mina Char-
