109
Nils Göran till, där han satt vid skrifbordet. »Hur menar du?» utbrast han. »Jag menar,» svarade hans hustru, »att det är mer än sannolikt, att gamle excellensen inte var vid sina sinnens fulla bruk, när han skref ett sådant testamente, och detta vore säkerligen lättare, än du tror, att få styrkt.» Men då sprang Nils Göran upp från skrifbordet, och hans ansikte var hvitt: »Menar du, att jag af en så lumpen anledning skulle börja process mot min egen bror?» I fullt uppror stödde han sin knutna hand mot skrifbordet, så att knogarna hvitnade, och så nygift han var, utbrast han till sist, i det han lutade ett förvridet ansikte ned emot hustruns: »Hvem är du egentligen?» Som om han ångrat dessa ord, tillade han lugnare: »Gå nu! Jag behöfver vara ensam.» Skrämd gick Mina Charlotta ut ur mannens rum, på en hel vecka tilltalade Nils Göran icke sin hustru, och Mina Charlotta började frukta, att hon för alltid förlorat makten öfver sin man.
Men hon återtog den dock. Under några kvalfyllda dagar hade Nils Göran sett sin hustru, sådan hon verkligen var. Men denna bild mäktade han icke fasthålla. Skulle han gjort detta, hade ju själfva marken, hvilken han trampade, glidit undan hans fötter. Ångerfull, att han miss-
