114
blott ett par och fyrtio år gammal. En smula framåtlutad hade han länge gått, lång och mager som han var. Att det kommit litet grått i håret och de korta raka polissongerna under årena, var icke annat, än hvad som var att vänta. Men Karl Henrik lade märke till, att brodern såg trött ut, och ett par gånger stannade han, som hade promenaden besvärat honom.
— Mår du inte väl? frågade han därför.
— Jo bevars, kom svaret. Det är bara en smula andtäppa, som understundom besvärar mig.
På hemvägen, där det bar utför, gick Nils Göran påfallande lättare. Och som bröderna långsamt gingo framåt, sida vid sida, började skogen småningom att utöfva sin upplifvande inverkan på deras sinnen. Blåbärsriset täckte marken långt in under granarna, och uppför de väldiga gryten, där gräfsvin och räf hade lyor, bredde sig den fuktiga mossan. Under bron silade sig den uttorkade bäcken fram, och där träden glesnade, blånade höjderna i fjärran.
Som de gingo här, försvann mellan bröderna det, hvilket under hvardagen skilde dem åt, ströks ut och liksom tystnade inför skogens stora stillhet. Andra stämmor började tala, stämmorna från barnaåren, då ännu intet af det spelat in,