117
med korta Marie, hvilket i hvardagslag var husmamsellens smeknamn, myste han af belåtenhet och försäkrade brodern, att aftonen borde blifva till belåtenhet.
Småpratande följdes de båda herrarna därefter upp till biljarden. Strängeligen var det förbjudet för någon, vare sig inspektor eller rättare, trädgårdsmästare eller kusk, att denna afton störa majoren. Därför stängdes biljarddörrarna, men som det ännu var dager ute, tändes inga ljus.
Med en viss högtidlighet satte sig därefter herrarna till bords, och anrättningen framför dem vittnade i sanning om, hvad huset förmådde. Den kallades bröderna emellan för sexa, och gjorde skäl för sitt namn. Där saknades hvarken sillen med de färska potäterna, rädisorna eller den gamla kumminosten, hvilken förvarades i dukar, blötta i brännvin, och skars upp ny för hvarje gång, den kom på herrskapets bord. Den fyrkantiga flaskan med sol, måne och stjärnor på glaset var fylld med findoftande gammalt sädesbrännvin och hade halsband af silfver. Där stodo de gamla pokalerna af olika former och storlekar, venetianskt och bömiskt glas, hvilka eljest förvarades i väl stängda glasskåp och blott vid stora högtider kommo i bruk. Och kring det låga fatet