125
dena på den gamla svarta dragonhästen, hvilken fadern hade på stall. En väldig jägare var han också. Och af honom hade bröderna lärt jaktens tjusning och hemligheter. Sköt man bom, vankades en örfil, och stod man och sof på passet, så att räf eller hare oskadd fick kila förbi, kunde det hända, att brottslingen med skam och vanära skickades hem för att i hälsosam ensamhet begrunda sin oskicklighet. Spänning var det alltid på de jakter, där fadern var med. Och Gud nåde den, som ej gjorde sin skyldighet. Men så lärde de också konsten både att locka orrfågel och vakta morkullor på strecket, skjuta höken i flykten, gå på spårsnö samt lura gräflingen ur grytet.
— Ja, sade Nils Göran till sist, det var andra tider då.
Och så kommo de vandrande på minnets stigar, alla de olika män och kvinnor, hvilka bröderna sett i sin ungdom och aldrig kunde glömma. De kommo muntert och lätt, som lefde de ännu. Och medan minnena kommo, blefvo majoren och brukspatronen till pojkar igen. De kallade hvarandra för Kalle och Nisse, de korta pojknamnen, hvilka med åren kommit ur bruk och blifvit glömda. Och de skrattade högt vid minnena af dessa män och kvinnor, hvilka ingen
