126
numera kunde minnas med samma glädje som de. Det var farmor, som hade skägg på hakan och såg bister ut öfver glasögonen, så att till och med pappa måste stå på tå och vara ödmjuk. Det var skogvaktaren, som begagnade så mustiga ord och sköt svalan i flykten med lodbössa. Farbror Janne var också med. Han, som fick flera gäddor på drag än någon fiskare, och som satt i släden med Nils Göran en kväll vid jultiden och i kolmörkret plötsligt ref af sig skinnmössan, när de körde förbi Mörtsundas hemliga paviljong, som vette utåt stora landsvägen. »Såg farbror någon?» utbrast då den häpne Nils Göran. »Nej,» svarade gubben. »Men om någon af flickorna var där, måste hon naturligtvis fram till fönstret, när hon fick höra bjällrorna. Och tänk dig så häpen hon skulle bli då, när hon trodde, att jag hade sett henne.» Därmed skrattade farbror Janne, så att Nils Göran gnäggade högt ännu vid minnet. Jaja, farbror Janne var död nu. Men hans rykte lefde. Och efter honom kommo de andra. Tant Ulla, som bodde på Färjenäs och höll hundgård, där hon försörjde alla hundar, som ingen annan ville låta lefva. Farbror Jakob, som hade sina små svagheter, men var moster Olivias man och därför måste hållas högt i ära. Tänk bara, hur han svarade faster Sofie-Louise,
