127
som aldrig hade fått några barn och frågade honom till råds, hur hon skulle kläda sig till maskeradbalen på Jonstorp. »Lägg en kudde på magen, lilla Sofie-Louise,» sade farbror Jakob, »så känner ingen människa igen dig.» Och det var ändå bland farbror Jakobs mindre saftiga roligheter. Värre funnos, och allesammans blefvo berättade. Rödmosig och treflig manades öfverste Hertzen upp ur grafven, han, som otaliga gånger hade legat på dödsbädden, aldrig gjorde annat än skötte sin hälsa och i tjugu år gick omkring och talade om, att han snart skulle dö. En gång påstods det, att prästen vid ett sådant tillfälle gifvit honom nattvarden i bröd och brännvin, emedan intet vin fanns i huset. Resten drack prästen ur själf och somnade salig på soffan midt emot öfverstens säng. Nästa morgon var gubben Hertzen kry som ett vinterny och körde prästen på porten. Fem maggördlar och tre ylletröjor vred han af sig, när han om sommaren någon gång gick i sjön. »Si, jag lägger mig till med en ny maggördel hvart femte år,» påstod gubben. Mager och senig var han, och nittio år blef han, innan han ändtligen dog. Och prästen sen, samma präst, om hvilken brännvinshistorien gick. Han var en sträng herre, när han kom på predikstolen, och timglaset vände han både en och två gånger,
