128
utan att en enda människa vågade vare sig somna eller kny. Bönderna höll han i tukt och förmaning, dundrade om lag och evangelium gjorde han och var hemmastadd med helvetet, som om han kartlagt det själf.
Alla fingo de lif igen, alla lefde de upp i minnena, och medan bröderna talade, började dimman sakta stiga öfver Lommen. Som ett flor låg den öfver stränderna, och för morgongryningen, som kom skogen att rodna, bleknade månen. Men då var också sista droppen i bålen slut. Röda i ansiktena, leende och en smula högljudda tackade bröderna hvarandra för en glad afton.
Då var det emellertid, som om hvardagen återtagit något af sitt välde. Styfva och raka stodo de båda herrarna på hvar sin sida om det lilla bordet och skakade längre än nödvändigt hand öfver den tömda bålen.
— Tack för i kväll, Nils Göran, sade Karl Henrik.
— Tack själf, Karl Henrik, svarade Nils Göran.
Därmed stängde majoren balkongdörren och bröderna gingo tyst och försiktigt ned genom biljardtrappan, letande sig väg till sina sofrum. Pojkarna från fordom, Kalle och Nisse, lämna-
