132
korta, hastiga drag, som hade han längtat att göra slut på cigarren för att få tända en ny, Nils Göran lugnt och betänksamt, vändande cigarren mellan fingrarna för hvar gång han förde den till munnen, utstötande röken i konstmässiga ringar, hvilka sväfvade sakta omkring i det stora rummet.
Majorens misstämning hade ännu icke lämnat honom. I sitt sinne satt han och längtade efter aftonen, då han inför Brite fick gifva sina känslor luft. Åter och åter kom i hans inbillning tanken på hur olycklig brodern innerst måste känna sig, och hur förunderligt det var, att han själf ingenting tycktes märka af detta, hvilket ingen annan kunde undgå att se.
Nils Göran hade i själfva verket icke en aning om, att något inträffat, som stört glädjen vid middagsbordet. Hustruns sätt hade för honom blifvit en vana, mot hvilken hvardagslifvet härdat honom, och det föll honom aldrig in, att andra kunde betrakta sådana småsaker som den, hvilken vid middagen förefallit, som annat än betydelselösa bagateller. Dessutom vandrade hans tankar i detta nu helt andra vägar.
I det han utstötte ett väldigt rökmoln rätt emot taket, sade han plötsligt:
