135
ej kunde undgå honom. Där fanns något af de långa årens agg, de många tunga vintrarnas grubbel, den tillbakasattes hela instängda förbittring mot den, hvilken framför honom själf haft lyckan med sig.
Nils Göran suckade djupt, innan han kom med sitt svar. Det såg ut, som öfvervägde han noga hvarje ord, innan han uttalade dem.
— Du talar om dig själf, fortfor han. Men du har glömt mig. Alltid har jag det intrycket att du glömt mig. Men jag har också haft min historia, fastän den glidit undan i det tysta. Jag kom aldrig bort från jorden, som du uttrycker dig, jag fick aldrig tillfälle att bränna mig. När jag sitter här och ser tillbaka på mitt lif, kan jag sakna något, jag ock, och detta något kommer aldrig tillbaka.
Långsamt vaknade inom Karl Henrik minnet af ett bref, som han mottagit en gång. Det var brodern, som skrifvit det, och nu måste han anstränga sitt minne för att kunna erinra sig tydligt. Med ens påminde han sig allt. Och med en röst som darrade af sinnesrörelse, utbrast han:
— Du har en gång tillskrifvit mig något dylikt. Då trodde jag, att du skref i öfverilning. Nu måste jag fråga: säger du detta på allvar emot mig?
