136
Nils Göran såg ut, som om han besinnade sig.
— Låt oss icke gå längre, sade han.
Men så mycket hade redan blifvit sagdt, att majoren numera var ur stånd att lyda denna vink. Inom honom jäste och sjöd en fruktan, hvilken han icke kunde bära. Till hvarje pris måste han ha den aflägsnad. Kunde det vara möjligt, att brodern under alla dessa år burit på en hemlig afvoghet emot honom själf?
— Tiger du nu, gör du mig mer ondt än med några ord, utbröt han dämpadt.
Nils Göran lade bort sin utrökta cigarr och svarade, i det hans läppar liksom smalnade, när han slöt dem samman:
— För det brefvet har jag en gång bedt dig om ursäkt.
— Jag minns det, svarade majoren. Men hvad hjälper det mig, om din onda tanke mot mig sitter kvar?
Nils Göran spratt upp som träffad af ett slag.
— Har jag visat mig, som om jag mot dig haft onda tankar? sade han barskt. Tankar äro för öfrigt, så vidt jag vet, tullfria.
— Jag har inte menat så, började majoren. Du får inte missförstå.
— Hör nu, Karl Henrik, svarade brukspatro-