138
Får jag lof att fråga: har du också glömt ditt eget?
Majoren besinnade sig ett ögonblick.
— Ja, svarade han till sist. Jag har glömt det. Ända till denna stund trodde jag, att du gjort som jag.
Brukspatronen log bittert. Med en stämma, hvilken han med afsikt dämpade för att ej höras af damerna uppe i salongen, afgaf han sin förklaring, i det han åter tog plats i länstolen. Hans ton var behärskad, men hvarje ord, han uttalade, stack.
— Våra förhållanden ha varit olika, började han, och de äro fortfarande så. Jag tror, att jag kan sätta mig in i, hur du har det. Men hur en man i mina förhållanden lefver, det antar jag, att du har glömt.
— Jag har dock stått fattigdomen närmare än du, afbröt majoren.
— Ja, medgaf brukspatronen, du har så. Men du har glömt det. Du vill veta, hvad som låg bakom mina måhända förhastade ord nyss. Nåja. Du ska få din vilja fram. Det har förvånat mig, att du under alla dessa år icke synts märka, hur jag haft det, och det har förvånat flera än mig.
