Den här sidan har korrekturlästs

140

ningen måste ha hört dem. Många gånger förr hade dem emellan uppstått misshälligheter, till hvilka deras olika lynnen lätt gifvit anledning. Dessa misshälligheter hade emellertid glömts i en handvändning eller läkts af tiden, alltsom förhållandena varit. Då hade bröderna själfva redt ut sina tvister sinsemellan. Främmande hade icke blandat sig däri, och för dem båda voro här deras hustrur de främmande. Så starkt hade deras barndoms egendomliga, tunga öden en gång förbundit dessa män. Nu var det dem emellertid klart, att i hvad som skett, låg något oåterkalleligt afgörande, något, som icke kunde göras om eller tagas tillbaka. Det var en årslång, fruktansvärd ovilja, hvilken de kände vara nära att bryta ut i strid, en strid så mycket våldsammare och mera oförsonlig, som den skulle komma att föras af män, hvilkas blodsförvantskap gömde fröet till det sällsamma hat, hvilket är jämngammalt med världen. För öfrigt kände de detta på mycket olika sätt. Majoren var utan tvifvel den vekare naturen af dessa båda, säkert också den finare. För honom stod hvad som nu hände mera i dunkel. Hvad som blifvit sagdt, kunde han icke fatta eller sammanhålla för sig själf, hvarken de ord, som blifvit uttalade, eller hur det var möjligt att dessa ord kommit just