141
nu. Gammalt groll var honom en gåta hos andra, emedan han aldrig erfarit sådant själf. I förtviflan sökte han inom sig efter en ledtråd för att komma ut ur denna labyrint. Ledtråden måste ju finnas, och den måste finnas just nu.
Under ett helt lif, hvilket han ännu hade kvar att lefva, kunde han ju icke bära den tyngd, hvilken pressade honom för bröstet med detta olidliga tryck. Långt bättre öfverskådade brukspatronen det hela. Midt under den förbittring, som jäste inom honom, bibehöll han sin tanke klar och det lugn, hvilket i hvardagslag utmärkte honom. När han till sist bröt tystnaden, var hans röst dämpad och kall. Icke ett ljud kunde höras utanför det rum, där herrarna sutto.
— Det, som kom i dag, började han, var något, som måste komma. Och det kan vara så godt, att vi en gång få tala ut med hvarandra. Jag ska väl säga dig det nu, eftersom du inte begriper det själf, att det är något jag har emot dig, och som jag kommer att ha emot dig, så länge jag lefver.
Brukspatronens stämma skälfde, och han höll inne ett ögonblick, som behöfde han hämta andan. Årslång, ingrodd förbittring talade ur hans ord, och brodern förstod detta. Men det han hörde, ville icke bli verklighet för honom.
