142
Så fjärran från hans egen natur var denna inbitna vrede, hvilken nu riktades mot honom själf.
Långsamt hade han vändt sig om, med handen mot fönsterposten väntade han som paralyserad på fortsättningen.
— Minns du, fortfor brukspatronen, när du först tillträdde Kolsäter? Minns du det bref, du tillskref mig då?
— Jag tror det, blef svaret.
Med tonvikt på hvarje ord fortfor brukspatronen:
— Du skref och erbjöd mig att få behålla Björknäs som arf och ego. Afstod från din del i egendomen. Minns du det?
— Det var uppriktigt menadt af mig.
Brukspatronen hånlog.
— Betviflar inte det. Men tycker du inte själf måhända, att den uppriktigheten var en smula klumpig?
Majoren var icke längre hvarken häftig eller vred. Ett doft lugn hade kommit i vredens ställe, ett slags hemsk kylig nyfikenhet att få höra, hur långt den andre kunde gå. Därför afbröt han ej heller brodern, stod blott stilla och lät allt detta gå öfver sig, som hade det rört någon annan än honom själf.
— Du påminde mig nyss om ett bref, fort-
