152
sin vanliga plats, och på hennes oåtkomliga ansikte skulle ingen ha kunnat se, vare sig att hon hört de högljudda rösterna från majorens rum, eller att hon mött brukspatronen i vestibulen, när han röd och upphetsad med häftiga steg gick in i gästrummet. Hennes inträde verkade emellertid på de båda damerna som en erinran om situationens kraf, och Brite kastade en snabb ängslig blick på moster Olivia, hvilkens ansikte blef alltmera bistert och hotande. En kort stund senare visade sig brukspatronen och hans hustru. Strax efter dem inträdde majoren själf. Med ett förläget leende bad han gästerna om ursäkt, att han låtit dem vänta.
Stämningen var, som man kunde vänta, ytterligt pinsam. Men så skolade voro alla dessa människor i den yttre värdighetens former, att det icke skulle fallit någon af dem in, att nu, när moster Olivia var närvarande, hålla sig borta från de timmars samvaro, hvilken för dem alla var en outsäglig pina. Alla bibehöllo de sitt vanliga, korrekta uppförande. Alla sökte de, så godt sig göra lät, att uppehålla konversationen. Endast moster Olivia satt mulen som ett åskmoln, färdig att bryta lös, och yttrade under en hel halftimme icke ett ord.
Mina Charlotta var under denna halftimme
