153
storartad. Hennes ögon lyste under det kastanjebruna håret, och med outtröttlig snarfyndighet visste hon att finna samtalsämnen. Ur hela hennes väsen talade något, som liknade en illa dold triumf, och oupphörligt strålade hennes ögon upp emot brukspatronen, som hade hon velat visa hela världen, hur stolt hon i detta ögonblick var öfver sin man. Från hennes läppar strömmade ett verkligt ordsvall. Ju tystare det blef omkring den lilla frun, desto mera tycktes hon beflita sig om, att ingenting märka. Obesväradt riktade hon sina ord än till den ena, än till den andra, och att svaren voro knapphändiga eller alldeles uteblefvo, bekymrade henne icke det ringaste. Hon såg mycket väl, att Karl Henrik mulnade mer och mer, att Brite förstummades och böjde sig ned öfver sitt handarbete, som hade hon beslutat sig för, att ingenting höra och ingenting se. Ej ens den gamla frun i soffan skrämde henne längre. Det var öfver sitt lifs undanträngda ställning, hon i detta ögonblick tog hämnd, och denna hämnd syntes hon ha föresatt sig att njuta ända till det yttersta. Ty denna dag var hennes, och hon visste nu, att för framtiden fanns i hennes mans själ icke längre någon vrå, öfver hvilken hon icke skulle härska. Ett bisarrt öfvermod fyllde den lilla kvin-
