Den här sidan har korrekturlästs

156

När Brite skulle gå, föll Mina Charlotta framstupa mot soffkuddarna i ett spasmodiskt anfall. Nils Göran var sysselsatt med att lugna henne. Och majoren ropade med stentorsstämma ned i köket efter ett glas vin. Bijou hade rusat upp i soffan och skällde ursinnigt på Nils Göran, hvilken försökte hindra hustrun att rifva sidenmantiljen i trasor. Kort sagdt — hvarje tanke på att undvika en öppen skandal var totalt uppgifven.

Därför fick Moster Olivia vänta länge uppe på det stora gästrummet, hvilket hon vid sina besök på Kolsäter alltid bebodde, och när Brite ändtligen kom, satt den gamla frun med hufvudet lutadt i händerna och grät. Brite stannade i dörren, tvekande om hon borde gå in. Men moster Olivia hade hört, att hon kom.

— Kom du, barn, sade hon. Jag sitter här och gråter öfver mig själf.

Den gamla frun snöt sig häftigt och torkade sina tårar.

— Du kan inte förstå mig, sade hon. Ty det jag gråter öfver, ligger i jorden. Ingen kan minnas den saken mer än jag. Men den har händt ändå, och berätta den gör jag aldrig.

Härvid reste sig moster Olivia upp.

— Hjälp mig på med kappan, barn, sade