159
mumlande något i sitt skägg, som Brite icke kunde höra, tillade han:
— Tids nog får du mig tillbaka.
Som en rasande körde han från gården. Spets satt bakpå, och unghästarna voro spända för vagnen. Majoren vände sig icke ens om för att se sig tillbaka, när han for.
I nära en vecka fick Brite vänta sin man, innan han kom tillbaka. Under denna tid kom posten tre gånger, och hvarje gång sökte Brite i dödlig oro efter ett bref. Men för hvarje gång gäckades hennes förhoppning eller stillades hennes oro. Hon visste själf aldrig, hvilket som var det riktigaste. Ty Brite gick och fruktade, att hennes man aldrig mer skulle återvända. Och det enda, som lugnade henne, var, att han icke skref. Utan ett ord till afsked, tänkte Brite, lämnar han mig dock icke så.
Men hennes nätter voro fyllda af skräckbilder liksom hennes dagar, och för hvar timma som gick växte hennes ångest. Det var med nöd, hon förmådde behärska sig inför Erling och tjänstfolket.
Inför dem kunde hon ju icke vidgå, att hon fruktade något sådant, som att hennes man med egen hand skulle taga sitt lif. Därför höll sig Brite rak inför alla, och först när hon blef ensam
