166
borta, förrän han gick raka vägen upp till Brites rum. Hvad han nu ville göra eller säga, därom hade han i denna stund ingen aning.
Brite å sin sida väntade sin man, och sedan doktorn lämnat henne, hade hon ingen annan tanke haft än denna: »Hur skall han taga detta? Hvad skall han säga mig nu?» Att han icke kunde glädjas med henne, det förstod Brite. Brodern, som han förlorat, fyllde honom nu så helt, att han icke hade plats för annat. Därför kände sig Brite vara en börda för mannen, när hon ville vara en hjälp. Och när hon såg honom komma, sträckte hon båda händerna emot honom och frågade:
— Är du ond på mig?
Så rörande var Brite i sin fullständiga glömska af sig själf, att Karl Henrik icke fann ett ord till svar. Tigande strök han sin hustrus panna och kysste hennes händer. Han försökte till och med le emot henne. Ty han visste, att han nu borde glädjas med henne, lefva för henne, se framåt som hon. Men han utförde allt detta helt mekaniskt. Och han måste göra våld på sig själf för att kufva den smärta, hvilken rasade inom honom.
— Hvarför har du ej berättat mig detta förr, Brite? sade han tungt.
