167
— Jag kunde ju icke, svarade Brite. Jag tänkte säga det en gång. Då drog du upp brefvet … du vet … Nils Görans bref ur fickan. Därför väntade jag. Jag ville inte säga det, förrän vi båda blefvo ensamma och de andra hade rest.
Majoren satt med hustruns hand i sin och började långsamt förstå. Fråga mera behöfde han icke. Han tänkte på branden, på dårens plötsliga uppträdande och på Brites förskräckelse. På broderns besök tänkte han också, på allt hvad då händt och sist på sin egen frånvaro från hemmet. Allt detta knöt sig samman till en kedja af ondt, hvilken han icke förmådde lösa. Det var honom, som gick han vilse i mörka skogen och trampade rundt i sina egna fjät. Ur det kaos, hvari hans tankar hvirflade rundt, steg för hans inre syn bilden af allt det, som Brite för hans skull hade lidit. Majoren var icke blind för, att hustruns lidande egentligen varit större än hans eget, och att i hennes tystnad låg vittnesbördet om hennes kärlek. Han insåg också, att om hans egen själ haft makt att kasta af sig den tyngd, under hvilken den nu pressades samman, skulle det varit honom möjligt att finna vägen till hustrun tvärs igenom det hat, hvilket nu förmörkade världen omkring honom. Då skulle han
