178
bänk i drängkammaren satt han, riktande uttryckslösa blickar mot de inträdande, medan läpparna rörde sig inne i skägget, som hade han försökt att tala, men icke förmått.
Fåfängt sade henne majoren, att mannen var en dåre, och att det hela ingenting hade att betyda. Aldrig kunde Brite glömma denna syn. Den kom igen i hennes ensamhet, städse i förbindelse med uppträdet mellan bröderna, och det intryck af oförsonligt hat, som Brite mött i Nils Görans blick, när hon afbröt de båda brödernas samtal, sammanblandades i hennes inbillning med minnet af dåren. Hvad vidkom det henne för öfrigt att Yx-Lars var en dåre? Hvarför ville han bränna deras hus? Hvad hade hon och hennes man gjort alla människor, att de rotade sig samman och bragte olycka öfver deras hufvuden?
Brite blef misstänksam under denna tid. Hon ertappade sig själf med att stå stilla vid dörrarna och lyssna, innan hon öppnade dem. Det var, som lurade allt ondt på henne i detta gamla hus, hvilket en enstöring byggt af en nyck och skänkt bort af en hemlighetsfull anledning, hvilken ingen kände. Ur rum i rum jagade henne stundom skräcken, ingenstädes fann hon ro, och för ingen kunde hon yppa hvad hon kände.
På sista tiden hade majoren äfven börjat
