179
visa sin hustru vänlighet på annat sätt än förr. Så ofta han hade tid, höll han henne sällskap. Om aftnarna valde han ut böcker, hvilka han visste borde väcka hennes intresse, och läste högt i timtal. Stundom slog han till och med upp flygeln och spelade för henne sina älsklingsstycken af Mozart, Haydn eller Bach.
Men allt detta gjorde majoren rent mekaniskt. Ty det var hans plikt att under denna tid vara god emot hustrun. Hans tankar voro långt ifrån henne. Och Brite förstod alltsammans. När majoren gick ensam öfver gården, såg hon, hur lutad han gick. När han stängt pianot eller lagt ihop boken, såg hon, hur hans ögon slocknade, som hade han glömt, att han icke var ensam. Därför blef hans vänlighet hustrun endast en ny börda. Hjälplös som ett barn gick hon in i natten.
Under sömnlösa nätter vankade Brite fridlös omkring i sitt stängda rum. Inom henne hviskade den förrädiska stämman, hvilken mer och mer öfverröstade hennes klara förstånd: »Gå ned utför den breda sandgången, ned till bryggan, där vattnet är djupt.» Rysande grät Brite öfver sig själf, hvilken kunde frestas till sådant, och ännu mera förvirradt blef det inom henne, när hon förstod, att hon innerst icke ville dö. Hon
