180
ville hvarken lämna Erling, sin man eller sitt hem. Jordbunden var hon, och hennes längtan stod icke till Gud.
Sådana nätter grep Brite bibeln, och lutad öfver den gamla boken satt hon mången timme på den rygglösa toalettstolen med öfverdraget, hvilket hon själf sytt på stramalj. Nattlampan brann på byrån och gardinen var uppdragen. Då läste hon evangeliernas ord och försökte med dem tysta sin ångest. Ibland lyckades henne också detta, och sådana aftnar gick hon tacksam till sängs, besluten att vända sin håg från det jordiska och icke söka sin glädje i annat än Gud.
Omsorgsfullare än förr dolde Brite efter sitt samtal med majoren den ångest, hvilken växte inom henne. Men denna öfveransträngda förtegenhet var det också, hvilken till sist bröt hennes kraft, och doktorn var den, som en dag i februari tvang henne att intaga sängen.
Doktor Roeler var en änkling, hvilken tillsammans med sin ogifta syster bebodde läkarbostället på vägen till Bonga, och det berättades om honom, att grämelsen öfver en misslyckad operation en gång drifvit honom bort från hufvudstaden, där han slagit sig ned som ung. Öfver hans väsen hade därigenom kommit något visst dämpadt, och hans ögon hade blifvit sorgmodiga genom all den jämmer, han sett, utan att kunna
