184
skap, hvilken de nya svafvelstickorna alldeles saknade. Majoren hade väl reda på detta. Han visste äfven, att hade han försökt vidröra ämnet, skulle kvinnan framför honom förstummats. Därför undvek han svafvelstickorna och sade i stället, sedan han framställt sina önskningar:
— Nå, Sara, hur länge är det nu, sedan du tjänte på herrgård’n?
— Det är fyra år sedan, kom svaret.
— Det var ju i ladugården, du tjänade?
— Ja.
Svaret kom en smula kort, och medan majoren förfriskade sig med, hvad som blifvit framsatt åt honom på det målade träbordet, såg han sig omkring i det låga rummet. Där såg fattigt ut, och i en vrå upptäckte han, hvad han förut icke sett, nämligen en skröplig tingest, hvilken såg ut som en vagga. Nästan i samma ögonblick började ett barn att skrika.
Ljudet kom oväntadt, gällt och hvasst, skar in i hans egen tankegång, hvilken under allt, hvad han liksom skenbart företog sig, var i uppror och kom honom att gå fram till vaggan. Majoren hade eljest föga sinne för små barn. Men i detta nu såg han uppmärksamt på den lilla och frågade, i det han vände sig mot modern:
