189
Blek och med slutna ögon låg Brite på bädden, vått var hennes svarta hår, hvita och magra hennes händer.
— Hur är det? hviskade majoren.
Barnmorskan svarade honom något om barnet, som majoren icke förstod. Han afbröt hennes hviskande ordflöde och sade kort och lågt:
— Brite! Hur är det med Brite?
Den tillfrågade tystnade tvärt, och utan att akta på fruns varningar gick majoren fram mot bädden.
I detsamma slog Brite upp ögonen, och majoren kände icke igen deras blick. Det var, som sökte den rummet rundt, och när majoren lutade sig ned öfver hustrun, hviskade hon i hans öra:
— Eldmärket, eldmärket.
Rysande vände sig majoren om, och en isande förfäran grep honom.
— Hvad menar hon? hviskade han till barnmorskan.
Darrande i hela kroppen, vinkade honom gumman bort till toaletten, där vaggan stod i skuggan. Majoren böjde sig ned och såg. Men det var icke ett barns ansikte, som mötte honom, det var en formlös, hvit massa, ur hvilken ett par tomma, hvita ögon blickade fram.
