192
hon om hvad som passerat. Erling kom första gången under sjukdomen in till modern.
När han lämnat rummet, mörknade plötsligt uttrycket öfver Brites ansikte, och hon reste sig häftigt upp.
— Gif mig mina kläder, mumlade hon. Jag vill gå upp.
Och när majoren gjorde invändningar, skrek hon:
— Jag ser honom nu igen. Du kan inte se honom, ty han står utanför dörren. Men han finns: där …
Brite satt rätt upp i bädden, och hennes ögon skimrade. Majoren måste använda alla sina krafter för att hindra hustrun från att rusa upp på golfvet. En lång stund kämpade han med henne, och när Brite ändtligen flämtande låg stilla, var det som om hon ett ögonblick sett klarare på sig själf, än någon annan förmådde. Hon tog majorens hand och drog honom till sig.
— Förlåt mig, hviskade hon. Förlåt! Jag vet ju inte, hvad jag gör.
Med ett outsägligt smärtsamt uttryck i sitt vaxbleka ansikte slog hon armarna om mannens hals och hviskade i hans öra:
— Lofva mig ett, Karl Henrik, att du aldrig skickar bort mig. Lofva mig det!
