200
skänka kyla. En välgärning är denna gåfva ofta. Hur skulle människan eljest förmå bära allt? Men den högsta kyla har detta gemensamt med den högsta värme, att båda bränna. I denna punkt mötas isens verkningar med eldens. Och så öfverretadt och öfverhettadt var allt, hvilket Karl Henrik Mörk under denna tid genomlefde, att både is och eld inom honom bildade liksom en gemensam brännpunkt.
Allt hvad han såg omkring sig, vållade honom rent fysiska kval. Icke en plats fann han ute eller inne, hvilken han kunde återse, utan att tänka på allt som varit. I Brites person samlade sig hans förflutna, och till den höjd i lifvet, då människan slutar att söka något för sin egen person, hade majoren ännu icke hunnit. Ungdomen i hans väsen var ännu långt ifrån död.
Minnet af brodern skulle emellertid just under denna vår väckas på ett sätt, hvarom majoren ej kunnat drömma.
Han satt en förmiddag inne på inspektorens kontor sysselsatt med att granska månadens räkenskaper. Inspektoren var en gammal tvärvigg, van att säga sin mening både uppåt och nedåt, till husbonden, lika väl som till godsets folk. Inspektoren återkom härvid till sin gamla visa, att gården saknade nödigt driftkapital, och
