202
var ännu helt färsk. Den gamle tvekade, om han skulle fortsätta. Men han trodde för sin del, att ökadt arbete var för majoren den enda vägen till hälsa, och med en gammal trotjänares frispråkighet tillät han sig äfven att säga detta.
— Han menar väl, Stenman, afbröt honom majoren, och hans uppsyn mulnade. Men hvad som kan hjälpa mig, vet jag ännu icke själf. Mycket mindre vet någon annan det.
Därmed gjorde sig majoren i ordning att gå. Men då beslöt inspektoren att låta minan springa.
— Jag hörde i förra veckan, pröfvade han försiktigt, att brukspatron på Björknäs sålt storskogen på rot och fått hundra tusen riksdaler kontant, förutom hvad han har att vänta.
Majoren lade bort hatt och käpp och satte sig tillbaka på sin plats vid pulpeten midt emot inspektoren.
— Har min bror sålt sin skog? frågade han.
Inspektoren nickade och tänkte för sig själf: »Jo, jo, det där tog skruf.»
— Till hvem har han sålt den?
— Det hade min sagesman sig icke bekant.
Majoren höll sina ögon stadigt riktade på sin inspektor, och öfver hans drag flög något, som liknade ett bistert småleende.
