210
hemmanet redan under gamle excellensens dagar yppats tvist. Och denna tvist hade under årens lopp mera än en gång blossat upp igen och kunde vid tillfälle alltid förnyas.
Han hälsade därför en smula kort, och frågade bonden, hvad besöket gällde.
Måns Ersson såg rätt fram mot runda bordet, där jordgloben stod, och yttrade:
— En gång har jag stått här förr. Det var i gamle excellensens tid. Men för den saken kommer jag icke nu.
Majoren blef uppmärksam. De båda männen stodo midt emot hvarandra på golfvet, och med en plötslig rörelse vände majoren sig om mot skrifbordet, tog plats i karmstolen och sade hastigt:
— Sätt dig! Du kanske är trött.
— Tack, svarade Måns Ersson. Men det passar nog bäst, om jag står. Jag vet inte än, om majoren vill höra mig.
Majorens anletsdrag stramades till och hans blick blef hvass.
— Hvart vill du komma? sade han.
— Det är svåra tider för alla, fortfor Måns Ersson, och hög som låg kan icke vara utan känning af dem.
Majoren nickade, och Måns Ersson fortfor
