212
gen. Men han nickade endast till svar och genmälde:
— Så illa står det nog inte till, så att jag är ute och lånar. Jag ville bara fråga, om majoren anser sig för god att inlåta sig i affärer med mig eller inte.
— Det beror på, hvilka slags affärer det är frågan om, kom svaret.
— Vill majoren sälja skog? frågade bonden rent ut.
Majoren gick två steg baklänges. Omslaget i tankegång verkade på honom, så att han måste lägga band på sig för att icke bryta ut.
— Hur kommer du på det? frågade han som för att vinna tid att klara sina tankar.
Bonden såg herremannens uppror, men han var beredd därpå, och det skrämde honom icke. Dess innersta orsak var honom obekant, och högmodet mot bonden var han beredd på att mota. Oberörd af allt annat än det mål, han fullföljde, stod han kvar på mattan.
— Det sägs, att äfven stora herrar i dessa dagar behöfva pengar, sade han.
Majoren kände i detta ögonblick inom sig något, som liknade den känsla, han erfarit, då han en gång i sin ungdom efter flere nätters vaka gripits af svindel. Generationers stolthet
