213
var det, som i detta ögonblick sved inom honom. Och i första hettan föreföll det majoren, som vore hans ärliga namn icke rent längre. Den gamla känslan för skogen vaknade inom honom, och majoren kände det, som om ingen kunnat skymfa honom hårdare än den, hvilken vågat göra honom ett sådant anbud. Hvasst såg han upp mot bonden och svarade:
— Så illa står det inte till hvarken med mig eller Kolsäter.
Måns Ersson syntes öfverlägga en stund. Så såg han upp igen och svarade:
— Brukspatron på Björknäs reder sig nog, han också. Men han har ändå sålt.
Då såg majoren rödt för sina ögon. Med knutna händer stod han framför bonden och skrek:
— Har min bror sålt sin skog till dig?
Bonden ryckte till, men flyttade sig icke ur stället. Äfven han höjde rösten, när han svarade:
— Jag har köpt storskogen på Björknäs och betalat den dyrt.
Utom sig pekade majoren på dörren och röt:
— Ut bonde och vet hut.
Måns Erssons ansikte blef eldrödt af för-
