214
bittring. Mycket hade han väntat sig, men icke detta.
— Reda pengar af en bonde är bättre än att dragas med lån i en bank, sade han vredgadt.
Men majoren lät honom icke fortsätta.
— Rider dig djäfvulen, karl? skrek han. Vågar du bjuda mig pengar för min egendom i mitt eget hus? Ut, säger jag.
Måns Ersson gick. Långsamt och tryggt klef han fram öfver gårdsplanen, i det han stoppade in sin ytterhalsduk och knäppte pälsen omkring sig. Därpå tog han vägen ned till stallet, löste hästen och satte sig i släden. Men när han kommit ut i allén, vände han sig om, spottade och knöt näfven upp emot Kolsäters fönster. Därpå ryckte han i tömmarna för att sätta Blacken i fart. I aprilvädrets menföre körde han bort öfver gärdena.
Majoren hade genom detta uppträde fått en ny stöt på den ömma punkt, hvilken icke så lätt ville läkas. Hårdt hade det gripit honom, att han för första gången i sitt lif erfarit, hvad det ville säga, när en brutal penninghand sträcktes ut efter hans egendom. Men djupare än allt grep det honom dock, att det varit broderns exempel, hvilket gifvit bondspekulanten mod att
