218
farande åt hvar sitt håll. Hastigt ökades afståndet dem emellan.
När släden kommit in i skogen, vände majoren sig om och gaf Spets tömmarna. Kusken steg upp på fotbrädet, och släden kom åter i fart. Rak som om han stått i ledet, mötte han majorens blick, och icke en min förrådde, hvad han tänkte eller ens att han tänkt någonting alls. Men majoren förstod, att från denna stund skulle brödernas fiendskap vara känd ibland alla, och för sin del gitte han ej längre dölja förhållandet.
På hemvägen kom dock skamkänslan öfver majoren ånyo, och i det han vände sig om mot Spets, afbröt han tystnaden dem emellan och sade:
— Du behöfver inte berätta där hemma, att vi mötte brukspatrons.
Spets skyldrade med piskan till svar.
— Jag berättar ingenting, majoren, svarade han buttert.
När majoren kom hem, lyste ett ensamt ljus från öfre våningen honom till mötes. Detta ljus var ständigt det första, han såg. Ty det kom från de rum, hvilka blifvit inredda åt Brite, och där hon nu framsläpade sitt lif, ensam med en sköterska, hvilken doktorn anskaffat. Förr hade detta ljus städse fått honom att påskynda
