219
åkdonets fart. Numera skrämde det honom, och han pinade sig själf med den önskan, att vägen varit längre.
Detta ljus brann natten om. Ty i mörkret vaknade den sjuka och blef vild. Manlig hjälp måste då tillkallas. Mer än en gång hade majoren gått upp där själf och i tysta natten stridt med Brite om hennes eget lif, till dess att hans egna krafter hotade att svika honom. Dessa nätters minne var det, som skrämde honom, när han på hemvägen mötte det ensamma ljuset.
Det skrämde honom med minnet af den nya Brite, hvilken i hans själ ständigt skulle fördunkla minnet af henne, hvilken han en gång älskat.
Mildt föll detta sken ned öfver den dunkla gårdsplanen, där slädens medar gnisslade mot sanden, detta olyckans ljus, hvilket ensamt brann öfver Kolsäter.
