13
gick nämligen excellensen ensam och tålde icke, att någon bevakade hans steg.
Under hela de långa dagarna talade excellensen oftast icke med någon. Tyst lät han Björling raka och kläda sig, stum satt han till bords frukost, middag och kväll. Först när aftonmåltiden var intagen, hände det någon gång, att excellensen tilltalade Björling. När detta skedde, ordade han om Sveriges öde och den olycka, som öfvergått detsamma, genom att en sakramentskad ofrälse och förbankad fähund blifvit kallad att bestiga fädernas tron. Om sin egen kärlek till fosterlandet deklamerade han vid dessa tillfällen. Otrolig var hans minnesgodhet. Ty hans minne var fylldt af alla de tillfällen, då han kunnat rädda Sverige, hade han bara fått. Olyckligtvis hade emellertid städse diverse förgyllda medelmåttor varit till hands för att hindra. Dessa hudflängdes våldsamt och brändes in effigie. Och till sådana sällsamma bekännelser lyssnade den fete betjänten med allt större själfbehärskning, vana och en stelnad uppsyn af beräknande skrymteri.
Innerst hade excellensen måhända en känsla af, att hans eget lif i grunden var förfeladt, och måhända var det spökena inom sitt eget medvetande han ville jaga bort med de nya spöken, han på detta sätt frammanade. Gammal och
