223
hysa honom, sattes emellertid Bartel på fattighuset, och många försök gjordes att sätta gossen i skola och bibringa honom undervisning.
Dessa strandade emellertid alla därpå, att gossen befanns mindre vetande. Och från denna tid gick han under namnet »tokiga Bartel».
Så småningom uppgåfvos alla försök att göra »tokiga Bartel» andra människor lik, och då han dessutom befanns oduglig äfven till de enklaste sysslor, lämnades han i ro på fattighuset, där han sof i en skrubb och var till gyckel för de gamla hjonen, hvilka hamnat här, brutna af ett helt lifs arbete och försakelse.
Ty att få vett i »tokiga Bartel», det visade sig omöjligt. Hvarken stryk eller förmaningar hjälpte det minsta. Och folk menade, att detta kom af, att han födts med den sjukan att vara rädd för allt, som lefde, både för folk och för fä. Kanske hade han alltid varit sådan, kanske hade han som barn fått tåla för mycket både af bannor och slag, köld och hunger därtill. Säkert är, att Bartel var och förblef den »tokiga Bartel», och som sådan växte han upp.
Det enda, han i lifvet brydde sig om, var en gammal fiol. Den fick Bartel, när gamle Per dog på fattighuset. Per hade i sin krafts dagar varit en stor spelman, och många sade, att hade
