226
se, liksom slocknade. Till sist slöt han äfven att spela, och med fiolen under armen försvann han under de slokande granarna.
Sedan den dagen uppstod liksom ett slags bekantskap mellan Erling och »tokiga Bartel». Och mer än en gång hade Erling hört honom spela. En gång nickade dåren till och med mot Erling och log ett besynnerligt ängsligt, kort och svagt leende, hvilket försvann som i dunklet af hans glesa, mjuka skägg.
Då hände en dag att Erling kom gående vägen fram, som ledde till Torp. Han befann sig midt ute på ett gärde. Det led mot aftonen, och solen satt blank på grantopparna, färdig att gå ned. Som ett stort gyllene klot satt solen öfver den skimrande skogen, och hela fältet glimmade i dess ljus.
Som Erling då skulle gå fram, där vägen krökte mellan stenmurarna, fick han syn på »tokiga Bartel». På stenmuren satt han med ryggen utåt vägen, och det såg ut, som stirrade han rätt in i solen, hvilken öfverstrålade hans drag, så att hela ansiktet purprades. Men »tokiga Bartel» var icke ensam. Framför honom stodo många, det var flickor med ljusa hucklen öfver hufvudena och randiga förkläden, bonddrängar i arbetsskjortor och storstöflar. Alla vände de