228
sina vanliga sommarbesök på Kolsäter. Just nu for hon i majorens ekipage och med stora kofferten stadigt fastsurrad bakpå vagnen tillbaka till Torp. Hennes kvicka ögon uppfattade genast situationen, och i det hon höjde rösten, ropade hon Erling vid namn.
Erling lydde utan vidare, och innan han visste ordet af, satt han vid den gamla fruns sida till vänster i vagnen, och i samma ögonblick hörde han hennes fryntliga stämma ropa:
— Kör nu Spets. Och se efter, så inte de förbankade bondlymlarna kastar sten.
Kusken skyldrade med piskan och körde rätt fram utan att se hvarken till höger eller vänster. De svarta vagnshästarna gjorde sin skyldighet, och gruppen vid gärdesgården försvann i en rykande sky af damm.
Då vände sig moster Olivia till unge Erling och sade:
— Skäms du inte att slåss med en bonddräng midt på stora landsvägen?
Moster Olivia lät Erling åka med ända fram till Torp, och under åkturen bemästrade ynglingen sitt uppror. När vagnen till sist svängde in genom grindarna, erfor Erling nästan mot sin vilja samma känsla af trefnad och behag, hvilken ända från det han var liten, kommit öfver
