232
som fattig prästänka bodde i en stad, belägen i mellersta Sverige. Med allt detta förband Erling ingen bestämd tanke. Men i två dagar gick han och drömde om den unga flickan, hvilken var bestämd att dö ung. När han icke kunde besluta sig för att genast efterkomma moster Olivias inbjudan att komma till Torp, var det därför, att hans egen längtan skrämde honom genom sin styrka.
Till sist kom dock Erling en förmiddag till Torp, och han fann då moster Olivia i full verksamhet. Hon var nämligen sysselsatt med att spjälka benet på en torpare, som kommit i olycka när han fällde timmer i skogen. En stor gran hade rasat tidigare än mannen beräknat, och därvid kom benet emellan och bröts af. Nu låg han själf på salsbordet och fördrog tåligt moster Olivias hårdhändta behandling. Ute på trappan satt hans hustru, en liten blond kvinna i utveckladt hafvandeskap och grät.
Moster Olivia var i sitt bistraste lynne öfverallt detta, och hon lät tungan löpa, medan hon med säker hand fullbordade sitt sträfva barmhärtighetsverk.
— Fanken till karl, utbrast hon för tionde gången, medan hon i sitt anletes svett sträfvade att trycka benet tillrätta. Går han inte och såsar
